Det var i Aguirre – Guds vrede (1972) som tyske regissören Werner Herzog och skådespelaren Klaus Kinskis väg korsades för första gången. Två målmedvetna individer med starka viljor som hamnade på en oundviklig kollisionskurs och skapade filmhistoria med en rad originella och starka filmer. Trots de samarbetssvårigheter som dessa två herrar hade så drogs de till varandra och tillsammans gjorde de fem filmer ihop. Aguirre – Guds vrede handlar om en spansk expedition med Gonzalo Pizarro i spetsen som år 1561 beger sig till Amazonas djungel för att leta efter El Dorado, den gyllene staden. Med på expeditionen är Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski), en man som i sitt besatta sökande efter El Dorado, begår högförräderi mot sina överordnade befäl. Med en dåres beslutsamhet tar han sig allt längre in i Amazonas flodsystem i jakt efter guldet. Han skyr inga medel för att finna det han söker. Hans försök att hitta El Dorado visar sig snart vara dömt att misslyckas då Amazondjungelns indianer är fientligt inställda till européerna som kommer för att lägga beslag på deras land.
I Aguirre – Guds vrede hade Herzog den svåra uppgiften att försöka tämja två naturkrafter, dels djungeln med dess hetta, risk för sjukdomar och djungelns vilda djurliv. Utöver detta var han också tvungen att tämja den labile Klaus Kinski som var ungefär lika galen och plågad av inre demoner som den karaktär han spelar. Historier berättar om en våldsam och vildsint Klaus Kinski som gjorde inspelningen till en plåga. Det ska vid ett tillfälle enligt Herzogs egen utsago gått så långt att han hotat att skjuta Klaus Kinski när han efter ett av sina otaliga raseriutbrott hotat att lämna inspelningsplatsen och krossa den unge Herzogs vision. Werner Herzog, som var 28 vid filmens inspelning riskerade oerhört mycket då han gjorde denna historia och det märks att filmen är gjord med en passion och drivkraft som få filmer besitter. Detta trots att manuset skrevs ihop under två och en halv dagar enligt Herzog själv. Rent visuellt sett är filmen formidabel, bilderna av Amazonas och Perus djungel är ofta helt häpnadsväckande. Även ljudet är imponerande, ljudet av djungeln är underbart, ständigt närvarande med hjälp av diverse djurläten. Det händer i ärlighetens namn inte speciellt mycket i filmen, filmens tempo känns långsamt trots en speltid på 90 min, men det är fascinerande att följa Aguirres mentala förfall. Klaus Kinski imponerar som den maktgalne tyrannen Don Lope de Aguirre och filmen är värd att se bara för hans strålande skådespeleri.
Bröderna Grimm, spelade av Matt Damon och Heath Ledger reser land och rike runt och lurar folket på landsbygden att de är räddningen när det gäller utdrivning av spöken och andar. De iscensätter olika scenarion där de driver bort spöken och andar och får i utbyte rikligt betalt av den fattiga landsortsbefolkningen. Med risk för att bli avslöjade som bluffmakare tvingas bröderna in i ett fall där det existerar en riktig förtrollning vilket leder till problem. Regissören Terry Gilliam har berättat om problemen med produktionen där filmbolagscheferna ville ha en historia och Gilliam själv hade andra synpunkter på hur filmen skulle se ut i sitt färdiga skick.
Efter mycket om och men färdigställdes dock Bröderna Grimm och det känns som att den versionen vi bjuds på är något av en kompromiss. Filmen är en tämligen rörig och ojämn historia, visuellt vackra scener signerade Terry Gilliam varvas med undermåliga dataeffekter som får den att påminna om Van Helsing (2004). Matt Damon och Heath Ledger sköter sig godkänt med det ojämna manus de fått jobba med, vi får också se en överspelande Peter Stormare som italiensk tortyrälskare. Filmen lider helt klart av att den inte vet vilken riktning den ska ta, ena stunden är det småkusligt i stil med Sleepy Hollow (1999) för att i nästa stund bli skrattretande löjlig. Jag skulle gärna vilja se hur Terry Gilliams version hade sett ut om han hade fått fritt spelrum, troligen hade jag uppskattat denna film på ett annat sätt, i nuvarande skick är Bröderna Grimm varken hackad eller malen. Ska du se något signerat Terry Gilliam, se istället den eminenta Brazil (1985).
Att Arnold Schwarzenegger, den en gång i tiden groteskt muskulöse österrikaren, numera Kaliforniens egen ”Governator” har givit mig och många andra mycket glädje med sin filmkarriär kan det inte råda några tvivel om. Vare sig man gillar eller ogillar karln så är han för evigt inskriven i filmhistorien. Att Arnie medverkat i klassiker som Commando, Rovdjuret och Terminator vet de flesta med lite koll på film. Det finns dock tydligen några rullar med Arnie som passerat under min radar.
Kolla bara in dessa finfina posters, slagkraftiga, episka, och ja, alldeleles underbart skojiga…
I Blade Runner (1982) tar regissören Ridley Scott med oss till ett futuristiskt och dystopiskt Los Angeles anno 2019. Rick Deckard (Harrison Ford) är en bladerunner, han livnär sig på att jaga ifatt på replikanter och avsluta deras liv. Replikanter är artificiella människor med en livslängd på fyra år och de är överlägsna människan både gällande intelligens och styrka. Efter att replikanter har gjort uppror mot människorna är de inte längre tillåtna att vistas på jorden. Deckard får ett uppdrag där han ska terminera en skara replikanter som kommit till jorden för att möta sin skapare i förhoppning om förlängt liv. Saker och ting kompliceras av att Deckard kärar ner sig i en av replikanterna, Rachael (Sean Young). Blade Runner bygger löst på en av science-fiction författaren Philip K. Dicks verk och Ridley Scott har tillsammans med manusförfattarna skapat en film som när den kom 1982 bröt nya barriärer inom sci-fi genren.
Visuellt sett är filmen ett mästerverk, ett mörkt, skitigt och neondränkt Los Angeles är alldeles underbart att skåda, mycket av inspirationen till filmens miljöer härrör från Fritz Langs Metropolis (1927). Filmens miljöer och det utmärka soundtracket signerat Vangelis gör filmen närmast hypnotiserande på sitt vis. Även manuset håller hög klass, det finns gott om filosofiska och existentiella frågor att ta ställning till och man kan inte annat än att känna medlidande för dessa replikanter i deras sökande efter svar. Skådespeleriet håller även det hög klass och jag har aldrig sett Rutger Hauer (som spelar replikantledaren Roy Batty) vara så bra som han är i Blade Runner. Blade Runner finns i olika versioner, den jag har sett är Ridley Scotts Directors Cut som till skillnad från den version som gick upp på bio 1982 inte innehåller någon voice-over och har ett annat betydligt mer öppet slut fritt för tolkning. Blade Runner är en mycket bra film, som blivit stilbildande för sci-fi genren med sin suggestiva och hypnotiserande atmosför, helt klart en milstolpe inom sci-fi genren.
När man slog upp gluggarna imorse, möttes man av den sorgliga nyheten att Patrick Swayze avlidit. Oerhört tråkigt, men inte överraskande då hans kamp mot cancern redan från början var dömd att misslyckas. Swayze var stor under främst 80-talet, han slog igenom i Nord & Syd (1985) och blev en flickornas favorit för sina roller i Dirty Dancing (1987) och Ghost (1990). Vi grabbar var nog mer förtjusta i actionrullarna Road House (1989) och Point Break (1991).
Eftersom jag är lite svag för brittiska komedier, var jag ju bara tvungen att kolla in The Boat That Rocked. I filmen förflyttas vi till Storbritannien och mitten av 1960-talet där en brokig skara människor sänder piratradio från ett skepp någonstans ute i Nordsjön. Dessa radiopirater spelar osedlig pop och rockmusik dygnet runt och detta retar gallfeber på den brittiska regeringen. Uppdraget att sätta stopp för piraterna får Sir Alistair Dormandy, en formell paragrafryttare av största mått spelad av Kenneth Branagh. Branaghs karaktär är knastertorr och verkligen inte någon man skulle vilja ha som svärfar. Till sin hjälp tar han Dominic Twatt (Jack Davenport). Tillsammans försöker de med alla de medel som står till buds stänga ner Radio Rocks radiosändningar. På båten får vi möta en skön skara DJ:s som förenats för att tillsammans föra ut budskapet kring sex, drugs & rock’n'roll till den brittiska ungdomen. Vi bjuds på en stark ensemble skådisar i The Boat That Rocked, eller vad sägs om namn som Philip Seymour Hoffman, Bill Nighy, Nick Frost, Kenneth Branagh och Rhys Ifans. Dessa ges fritt spelrum och de gör vad de kan för att skaka liv i den rätt tunna story som vi bjuds på. Det räcker en bit på vägen, men alltför ofta känns det mest som man staplat ihop ett gäng halvtaskiga sketcher med ett gäng strålande skådisar och hoppats på att det ska resultera i filmmagi.
Humorveteranen Richard Curtis står för regin och gör det godkänt, men han har svårt med att hålla tempot i filmen och långa stunder känns det som att filmen står och trampar vatten (sorry, kunde inte hålla mig). På det hela taget känns filmens speltid åtminstone en halvtimme för lång. Filmen hade vunnit mycket på att varit lite tajtare. Curtis som skrivit manus till bland annat Fyra bröllop & En Begravning, Bridget Jones Dagbok, Notting Hill och Love Actually. Detta är blott hans andra regijobb och kanske ska han i fortsättningen satsa enbart på att skriva manus. Trots den fina skådespelarensémblen är filmens största stjärna, musiken. I alla fall om man gillar pop och rock från 60-talet, vilket jag gör. Artister som Jimi Hendrix, The Who, The Kinks & Dusty Springfield förgyller denna film och vi bjuds även på en del obskyrare låtar, ett helgjutet soundtrack alltså. Filmen är en fin nostalgitripp till 60-talet och frambringar en fin feelgood-känsla, men för mig hade filmen potentialen att vara så mycket bättre på många plan.
Trots ett par hål i skrovet, håller sig The Boat That Rocked över vattenlinjen, tar sig säkert i hamn och kan hämta ut följande betyg.
Ja, jag är medveten om att detta klipp kanske inte är så färskt. Dock är denna sketch fullkomligt briljant, detta är bra skit. En av mina absoluta all-time-favorites! Vill ha mer Grotesco i tv-rutan, asap. Tills dess får jag väl nöja mig med att se detta klipp om och om igen…
George Clooney, Kevin Spacey, Jeff Bridges och Ewan McGregor i samma film, visst låter det smarrigt. Är helt klart superpeppad efter att ha sett trailern. Hur mycket tid av filmen som kommer bestå av män stirrandes på getter återstå att se. Release i USA är 6 november, i Sverige får vi vänta tålmodigt till den 15 januari, 2010…
Ivrigt inväntandes ett svenskt releasedatum för Braveheart på blu-ray, så ramlade jag på det här klippet som erbjuder ett alternativt slut på Braveheart. Undrar om Mel Gibson spånade på detta slut någon gång under filminspelningen? Hursomhelst, fredagsskojigt är det i alla fall.
Tyske Werner Herzog är kanske mest känd för sina filmer med galningen/geniet Klaus Kinski. Filmer som Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är milstolpar. Redan i dessa filmer kan man skönja Herzogs fascination för det vilda och otämjbara i naturen och i dokumentären Grizzly Man utforskar han detta tema än mer. Vi får följa Timothy Treadwell, en snubbe som spenderade tretton somrar i Alaskas vildmark tillsammans med en videokamera och en uppsjö av grizzlybjörnar. Treadwell och hans flickvän Amy Huguenard dog tragiskt under Treadwells ‘expedition’ anno 2003 när de attackerades av en grizzlybjörn. De sista fem somrarna innan sin bortgång dokumenterade han sina möten med grizzlybjörnarna.
Av detta råmaterial och intervjuer med personer i Treadwells bekantskapskrets har Werner Herzog klippt ihop ett oerhört fascinerande och starkt personporträtt. Herzogs berättarröst en sävlig engelska med tysk brytning skänker filmen ett lugn som korellerar alldeles utmärkt med filmens tema. Herzog målar upp ett starkt och nyanserat personporträtt och ställer även större frågor kring den problematiska relationen mellan människa och natur. Där Treadwell tycker sig se mänsklighet hos björnarna ser Herzog enbart djuriska instinkter. Grizzly Man bjuder på häpnadsväckande starka naturbilder av grizzlybjörnar i deras naturliga miljö, bilder som Treadwell troligtvis aldrig insåg värdet på. Werner Herzog har med Grizzly Man skapat en fascinerande och gripande film som stannar kvar långt efter det att filmens sluttexter rullat färdigt.
Är bara tvungen att tipsa om trailern till The Wolf Man (2009), har alltid varit en sucker för varulvsrullar och denna nyinspelning har jag sett fram emot länge. Något även Benicio Del Toro gjort, detta har ju varit hans drömprojekt sedan länge. Produktionen av filmen har kantats av svårigheter, med bland annat regissörsbyte och flyttade releasedatum, men nu verkar det som datum är fastställt till 12 februari, 2010 i alla fall.
Trailern ger mig bra vibbar, och fina skådespelare har vi ju i Benicio Del Toro, Anthony Hopkins & Hugo Weaving. Är månne 2010 året då varulven kickar skiten ur all denna vampyrhype som just nu råder? Vad tror ni?
Här kommer ett litet tips till alla er därute med en fascination för avdankade baseballstjärnor som sportar en snygg hockeyfrilla på hjässan. Tycker ni även om allmän tramshumor á la Will Ferrell och Adam McKay (vilket jag gör) då bör ni kolla in Eastbound & Down på Canal +, premiäravsnittet sänds 14 september 20.30. I Eastbound & Down får vi följa föredettingen Kenny Powers (Danny McBride), en gång i tiden basebollstjärna, nu ett mänskligt vrak. Barskrapad efter vilt festande, tvingas han flytta hem till sin bror och hans fru och barn. Powers är inte det skarpaste verktyget i lådan, och dessutom inte särskilt ödmjuk. Med dessa två egenskaper skapar han en del kaos när han tar jobbet som vikarierande gympalärare på sin gamla skola.
Danny McBride har vi sett i t ex Tropic Thunder och Pineapple Express och det märks att han är i sitt rätta element som korkad redneck, Will Ferrell skymtar även förbi som en minst sagt tvivelaktig bilförsäljare. Bakom serien står Will Ferrells produktionsbolag Gary Sanchez Productions som producerade sex avsnitt åt tv-bolaget HBO. Serien blev en hit, och en säsong två har utannonserats av HBO, preliminärt premiärdatum för fortsättningen av serien är januari 2010, i USA.
Tills dess, spana in de sex avsnitten som Canal+ ämnar visa…
Ett litet klipp från serien, där Kenny Powers visar hur man dansar…med ecstacy i kroppen
I Rivierans guldgossar eller Dirty Rotten Scoundrels som är dess originaltitel får vi följa två sol-och-vårare Lawrence Jamieson (Michael Caine) och Freddy Benson (Steve Martin). De tjänar sitt uppehälle genom bluff och båg, då de svindlar rika kvinnor på deras ägodelar. Lawrence ser sig själv som något av en modern Robin Hood och hans svindlerier genomsyras av stil och klass. Freddy däremot är allt som inte Lawrence är, han drar billiga snyfthistorier om sin sjuka mormor för att få tag i kosing. Dessa två sol-och-vårare hamnar på samma ställe, Beaumont Sur Mer på den franska rivieran, och Lawrence inser genast att Freddys närvaro varken är bra för sol-och-vårares rykte i allmänhet, eller Lawrence svindlerier i synnerhet. Lawrence tar Freddy under sina vingar i en plan att få honom att försvinna från hans jaktmarker. Planen går snart i stöpet och snart är de två herrarna inblandade i ett vad kring 50 000 dollar och en vacker kvinna.
Detta är en trevlig komedi, som stått sig bra gentemot tidens tand. Den bjuder på kvick dialog, sköna miljöer, och bra skådespeleri. Främst lyser Michael Caine som den sofistikerade och rutinerade svindlaren. Steve Martin gör det också bra, trots att jag inte är något jättestort fan av just Martin så är kemin mellan honom och Michael Caine på topp genom hela filmen. Storyn är enkel, men fungerar utmärkt och bjuder på en hel vändningar. Regissören Frank Oz bör nämnas han har gjort ett förnämligt jobb med att hitta rätt tempo för filmen. Detta är helt klart en solid komedi från den gyllene 80-talet och kan varmt rekommenderas.
Hej! Då skall man alltså starta med ett storstilat öppningsanförande för att förklara denna blogg sjösatt. Känns rätt så cheezy faktiskt, så jag skippar nog det. Hursomhelst, i korthet är tanken med denna blogg att jag ska få ventilera mina tankar runt en av de trevligaste förströelser som finns här på moder jord, film. Vill ni vara med och läsa och kommentera så varsågod.
Vem jag är? Det tar vi en annan gång. Simma lugnt.
